Sailor Moon: Episod 49, (svensk titel okänd)

"He ran off, into the storm, and out of her life forever. (You son of a b...*ahem* You don't deserve someone as good as her!)"
     Henry ’Racso’ Archut, om Makos ex-pojkvän

TV4 skulle ha sänt episod 49 (originaltitel: ’Shiroi baraha dareni? Tsukikage no Knight tojou’ – "Till vem är den vita rosen? Månljusets Riddare visar sig") den 2/4 2000, men på grund av någons skumma åsikter om japansk bakgrundssång har vi inte fått se den här lilla pärlan på svenska. Förutom att vara episoden som introducerar Månljusets Riddare är den ett bra avsnitt i allmänhet och innehåller flera minnesvärda scener - inklusive en klassiker. Alla fans av Sailor Jupiter gick miste om en sevärd episod där.
     Det här sammandraget är tänkt som en liten guide för folk som inte kommer åt att se avsnittet i någon annan version.

"En ny hjälte, Månljusets Riddare!  Han kommer och hjälper oss om vi kallar på honom...  Öh, ja, vi har inte tid att prata om honom nu - och det är det här monstrets fel!  Jag ska straffa dej, i månens namn!"

Det började skymma, och ännu en skoldag tog slut. Utanför skolan stod Annie och försökte övertala Ami att hjälpa henne inför ett kommande prov, men Ami svarade att det inte skulle hjälpa Annie om hon inte pluggade mer. (Annie föreställde sig själv svepas iväg i en fors.) Mako sa att det var lika bra att Annie gav upp om att få Ami att hjälpa henne - fast hon hade själv kommit dit för att fråga Ami samma sak. Ami tyckte att de båda borde anstränga sig hårdare eftersom de alla skulle gå i nian nästa år, men Annie svarade att det var lång tid kvar tills dess.
Plötsligt hördes skrik längre bort. En lejonliknande cardian hade dykt upp i en park på andra sidan gatan; med hjälp av ett glödande hjul sög den nu upp energi från en ung kille. Tjejerna sprang dit (utan att förvandla sig); Mako hann fram först - och hon kände igen killen. Hon ropade hans namn, "Shinozaki!!", och både han och monstret vände sig om. Varelsen uppskattade inte att bli störd och tog ett språng mot Mako. Shinozaki kastade sig också mot henne och lyckades knuffa Mako ur vägen för anfallet, men när de rullade åt sidan föll han själv utför en hög avsats och landade hårt på gatan nedanför. Mako skrek. Monstret tänkte anfalla henne igen men hejdade sig när den hörde Annie och Ami, och gav sig av. Mako rusade ner till gatan, och när Annie och Ami kom ner hittade de henne sittande med honom i sina armar. Han var medvetslös och blödde kraftigt från huvudet.
     Shinozaki fördes till sjukhus. Läkarna sa att han hade förlorat mycket blod och måste få en transfusion genast, men de hade ont om blod av hans blodgrupp. Mako hade samma blodgrupp som han och erbjöd dem att ta hennes.  (Hela sjukhusscenen är för övrigt uppbyggd av stillbilder i rött och svart; klart effektfullt.)

Under tiden avnjöt Ale och Ann den energi som deras monster fört med sig tillbaka och gett till Djävulsträdet. Med sitt uppdrag avslutat förvandlades det tillbaka och återvände till Ales kortlek. De var nöjda över att ha fått livsenergi till ännu en dag, men Ale påminde Ann att det fortfarande fanns fem vackr... hårdföra krigare därute som ville stoppa dem; världen utanför deras gömställe var fylld av fiender som inte fick avslöja dem. De två utomjordingarna bedyrade sin gränslösa kärlek och tillit till varandra, och de möttes i en öm kyss.

Mako och Shinozaki låg i varsin sjuksäng med slangar i armarna. Annie och Ami hade följt med; Mako sa att hon nog skulle bli kvar här ett tag så de kunde lika gärna åka hem och plugga, men Ami svarade att hon redan hade läst på det hon behövde inför provet. Annie sa att hon ändå hade gett upp.  Det blev tyst en liten stund, men till sist uttalade Ami den fråga som hängde i luften. "Mako, hur känner du den här killen?"  Mako svarade att han var speciell för henne. De hade känt varandra sedan de var små, och han hade alltid varit där när hon hade behövt honom. Annie frågade om det betydde att Mako och Shinozaki var ihop, men Mako svarade "Nej... nej, jag tror han är mycket viktigare för mig än vad någon vanlig pojkvän skulle vara."  Annie såg bara oförstående ut.
     Mako såg tyst på Shinozaki, och kom ihåg den där gången i sjuan när hennes pojkvän gjorde slut...

På kvällen satt Annie vid sitt bord och jobbade, med en väldigt tankfull min. Luna kom in för att upplysa henne om att de skulle träffas vid Hikawatemplet nästa dag och tala om deras nya fiender. Hon trodde först att Annie pluggade inför provet, men upptäckte sedan att hon satt och tecknade.

Dagen därpå satt de andra tjejerna utanför templet och samtalade. Artemis var säker på att Ale och Ann inte kunde vara från det Mörka Kungariket; det hade förintats helt. Ami gissade att de kunde ha något samband med meteoren som slog ner i staden ett par veckor tidigare. Mako, som kommit tillbaka från sjukhuset, var arg för Shinozakis skull. Hon drämde till en träpelare och sa att det inte var viktigt var de kom ifrån; hon ville bara krossa dem! Rei svarade att det vore bra om hon lät bli att krossa templet.  Luna konstaterade att Annie som vanligt var försenad till mötet. Arianne sa att hon kanske satt hemma och pluggade till provet... fast det trodde hon egentligen inte på själv.
     Annie var på väg. Hon sprang genom stan på väg till templet, då hon fick syn på två välbekanta figurer längre bort. Natsumi stod och pratade med Mamoru och försökte få honom att gå ut med henne, utan större framgång (Disco? Rätt passé numera. Karaoke? Natsumi sjöng vedervärdigt). Annie kastade sig mellan och avbröt det hela.  Hon visade Mamoru sina teckningar och försökte väcka upp hans minnen genom att berätta historien om dem själva:

"För länge, länge sedan fanns det en prins som hette Endymion."	"Han blev kär i den vackra Månprinsessan, Serenity..."
"...men det onda Mörka Kungariket förstörde allt i sin väg."	"Prinsen blev den Maskerade Rosen, och han beskyddade prinsessan."
"Och slutligen..."

Natsumi var inte imponerad, och skrattade högt åt Annie för att hon gillade sagor fast hon gick i högstadiet. Mamoru passade på att smita iväg från pinsamheterna, så Natsumi sprang efter honom.  Annie kunde bara konstatera att han inte kom ihåg ett dugg. Natsumi var snygg; om Mamoru blev kär i henne istället fanns det inget Annie skulle kunna göra åt det... Plötsligt höll någon ut en röd ros framför henne!
Annie ryckte till och vände sig om - men det var Sejuro som stod där med en blombukett. Den fagre ynglingen såg henne djupt i ögonen och började kurtisera henne med vackra ord, om hur hon var alltför vacker för att gråta, hur deras kärlek var evig liksom universum, hur han ville ta med henne bortom stjärnorna... Annie veknade inför den romantiska uppvaktningen, de rörde sig båda närmare varandra, och när han räckte fram buketten sträckte hon sakta ut armarna för att ta den - och hennes teckningar om evig kärlek föll till marken med ett ljudligt ploppande.  Annie hoppade till. Hon rafsade snabbt ihop dem, stammade fram en generad ursäkt och sprang sin väg så fort hon kunde.
     Sejuro stod kvar och såg efter henne. Han sade för sig själv att ju mer hon avvisade honom desto starkare blev hans känslor, men snart skulle Annie Tsukino bara vara hans...

Under tiden hade de andra tjejerna gått in i templet och samlats framför den heliga elden. Rai utförde sin ritual, och kände en ondskefull varelses närvaro inte långt därifrån. De kunde alla se en vision av lejoncardianen i elden. Rai sa att den letade efter ett nytt offer.
     Annie hade till slut kommit fram till templet och stod och pustade ut nedanför trapporna. När hon tittade upp såg hon till sin förvåning tjejerna komma springande nerför dem; de hade förvandlat sig och rusade bara förbi henne. Sailor Mercury sa till henne att skynda sig och följa efter. Annie krävde att få veta vad det var frågan om först men Sailor Mars röt åt henne, så hon förvandlade sig till Sailor Moon - och upptäckte sedan att de hade fortsatt utan henne.  Sailorhjältinnorna sprang vidare, ledsagade av Mars som kunde känna cardianens närvaro på långt håll. De närmade sig en mörk park; Mercury noterade att monstret gillade att attackera på mörka platser.
Plötsligt kände Sailor Jupiter hur all hennes styrka rann bort. Hon blev tvungen att stanna och luta sig mot en stolpe, så Sailor Moon kom ifatt henne. Hon insåg att Jupiter fortfarande var försvagad av blodtransfusionen och försökte övertala henne att åka hem och vila sig. Sailor Jupiter ville fortsätta men Sailor Moon såg att hon var alldeles för svag för att slåss och började bli orolig på allvar. Hon lovade att hon skulle kämpa för dem båda och bad henne med tårar i ögonen att åka hem.  Sailor Jupiter svarade att hon uppskattade omtanken, men hon måste vara med i den här striden; hon måste se till att det här monstret aldrig skadar någon igen. Sailor Moon insåg att hon inte kunde hindra henne, men bad henne lova att ta det försiktigt och inte överanstränga sig. De sprang vidare, med Jupiter i täten.

Sailorhjältinnorna hittade cardianen i en park där den just skulle ge sig på ett ungt par. Sailor Jupiter störtade förbi de andra och påbörjade sin attack, men varelsen var för snabb. Den röt, och en tryckvåg av energi slungade Jupiter bakåt; hon föll avsvimmad till marken. Sailor Mars kastade en ofuda på monstret. Det bara morrade till svar, och fick papperet att strimlas sönder i luften. Sailor Venus försökte använda sin Venusstråle men de träffades alla av cardianens energi. Sailor Moon kom fram lagom för att se dem falla.
     Uppretad höll hon sitt strafftal, men cardianen lät sig inte skrämmas utan kastade sig fram och försökte slå ner henne med sina klor. Sailor Moon lyckades skrikande ducka och hoppa undan en stund, men monstret gjorde sig redo att rusa på henne igen - och plötsligt slog en vit ros ner i marken mellan dem.
     En ros..?  Sailor Moon stirrade flämtande på den. Hon tittade upp mot ett högt träd som den hade kommit ifrån, och där uppe på en gren stod...

...en beslöjad man i vita kläder, lik en arabisk prins, med en kroksabel.  Sailor Moon (som förstås hade väntat sig någon helt annan) kunde inte tro sina ögon. Hon frågade vem han var, och han svarade "Jag är Månljusets Riddare."  Allt stannade upp medan de betraktade varandra. Hon såg djupt i hans ögon och tänkte "Endymion..?"
     Cardianen tänkte dock inte låta sig glömmas bort; med utsträckta klor tog den ett högt språng upp mot Månljusets Riddare. Han hoppade undan och kastade sin sabel mot dess energihjul, som krossades. Monstret vrålade när energi flödade okontrollerat ur dess kropp och föll till marken. Månljusets Riddare sade att Sailor Moon och han skulle tala närmare med varandra en dag, men tills dess... Han försvann, och Sailor Moon stod kvar och tittade efter honom med glittrande ögon.
Sailor Jupiter vaknade till. Hon satte sig mödosamt upp och såg de andra ligga utslagna omkring sig. Fortfarande omtöcknad tittade hon upp och såg Sailor Moon stå längre bort... med ryggen mot cardianen som just reste sig igen! Hon skrek ut en varning, men det var för sent. Monstret kastade sig över Sailor Moon och slog henne till marken. Det ställde sig över henne med blottade tänder, redo att hugga henne i strupen.  Sailor Jupiter mindes vad den här varelsen hade gjort med Shinozaki och såg med stigande vrede vad den nu var på väg att göra med Sailor Moon. Hennes rop ekade genom parken: "Det här kan jag aldrig förlåta!!"
 Vrålande av raseri utlöste hon sin attack; parken lystes upp av ett skarpt blåvitt sken när en våldsamt laddad Blixt och Dunder träffade cardianen i sidan med full kraft. Den skrek av smärta medan gnistrande ljusbågar blixtrade runt dess kropp, och förvandlades sedan till ett svartnat Tarot-kort.
     Sailor Jupiter sjönk kraftlös till marken. Sailor Moon kom på fötter med ett förskräckt rop och sprang fram till henne, men hon viskade att hon bara var trött. Sailor Moon suckade av lättnad och gav Jupiter en stor kram. De andra tjejerna började nu också vakna till efter striden och alla samlades på gräset, mörbultade men lyckliga.

Nästa dag var Mako, Annie och Ami utanför sjukhuset. De stod lite diskret undanskymda och såg på när Shinozaki kom ut tillsammans med sin mamma. Annie undrade varför Mako inte gick dit, men hon skakade leende på huvudet och svarade "Inte idag. Jag kommer att vara där när han behöver mig."

På kvällen satt Annie vid sin säng och tittade ut på månen. Hon begrep sig inte på ett förhållande som Makos och Shinozakis, att en tjej och en kille kunde vara så nära vänner utan att ha en romans. Hon mindes Månljusets Riddare och tänkte att han måste vara Endymion, men kunde inte fatta varför han i så fall inte bara sa det. Hon förstod inget alls av vad som var i görningen.
     Sedan blev hon diskret påmind om det där provet som hon och Mako hade försökt få Ami att hjälpa dem med...

Tillbaka till ’Sailor Moon R: Episoder’
Tillbaka till ’Frågor och svar’